Sliten..

Inatt sov jag dåligt. Åtdragning av tandställningen igår var bidragande faktor. Oro och spänningar i kroppen en annan. Jag är medveten om att jag trycker på för hårt med studierna just nu men jag vet inte hur jag ska tackla det. Jag vet inte vad som händer om jag inte klarar tentan på måndag. Kommer csn dras in? Hur ska jag då kunna plugga i höst? Blir jag återbetalningsskyldig? Eller har jag ytterligare ett tillfälle i augusti? Det är jobbigt att inte veta och det är tråkigt att inte äga svaren just nu. Jag försöker vara stark och kämpa på men jag måste återigen minnas att jag har begränsningar. Kroppen är trött nu. Ovan vid att bli pressad så hårt som den blivit den senaste veckan. Jag har fått in en hel del i huvudet men jag vet med säkerhet att inte mycket kommer stanna kvar efter måndag. Kommer jag att lyckas? Mina chanser är nog små. Jag är övertygad om att jag kommer att känna igen frågorna men brista i att så grundligt kunna svara på dem. Jag har ett hum om mycket men jag har inte hunnit smälta och bearbeta informationen. Jag har inte gjort den till min egen. Svårt är det egentligen inte men att memorera kräver tid. Jag önskar så innerligt att jag har ett sista försök i augusti eftersom jag är övertygad om att jag då kommer att fixa det.
Det är bara just nu. Jag har mått dåligt, jag har lidit av ADHD:n, jag har varit stressad och utmattad. Den här terminen har varit en personlig kamp. Jag vill så himla mycket och jag är så trött att vara begränsad.
Carro sa många viktiga saker till mig häromdagen. Hur jag inte är tvingad till något, att jag inte har några måsten. Det främsta är att må bra och att allting ordnar sig. Jo, det vet jag ju också men jag vill inte att allting ska ordna sig på bekostnad av andra. Jag vill inte att andra människor ska behöva hjälpa mig för att jag själv är oförmögen att fungera.
Men vad säger det om mig? Vad gör det mig till?
Jag har svårt att lita på andra människor. Lita på att andra ställer upp och hjälper till när det behövs. Att myndigheter finns där och fångar upp när man faller. Jag vill klara allting själv. Jag vill inte ursäkta mig. Jag är så förbannat trött på att göra just det.
Jag vill att min hjärna ska fungera som den ska så att jag kan ta mig igenom den här perioden.