Första skolveckan har gått. Inte smärtfritt för min del. Löjligt besvärligt har det varit den senaste tiden. Man gör så gått det går, prioriterar valda delar ur vardagen samtidigt som andra halkar bakom. Jag inser att jag inte kan vara på flera ställen samtidigt eller göra flera saker samtidigt. Jag kan inte fixa brustna eller sårade förhållanden när jag själv knappt har orken eller motivationen till att klaga på min för tillfället sjuka kropp. Jag är på bättringsvägen nu iaf. Förkylningen har nästan släppt och infektionerna blivit bättre med dubbel dos antibiotika.
Jag packar, flyttar och sorterar, igår, idag, imorgon och på tisdag. På torsdag har jag mitt första seminarium. Jag måste införskaffa boken jag behöver. Jag behöver införskaffa Word för att utföra den.
Jag har träffat mina klasskompisar och kommer bra överens med dem jag har pratat med. Har haft dispyter med vissa och klagat med andra.
Men för det mesta har det varit roliga diskussioner vi har haft.
Filosofins tankar har kommit igång och börjar snurra omkring i mitt huvud. Jag blir påmind av det jag läste på Komvux för några år sen men inser nu att inte mycket av det kan komma till använding eftersom nivåerna skiljer sig åt något oerhört.
Man kastas in i studentlivet. Hur man sedan använder tiden avgör man själv. Intressant och spännande är det men jag har inte för ambition att kasta bort "det gamla" för "det nya".
För tillfället har jag mycket att stå i men det kommer att lugna sig.
Jag kan inte gå tillbaka och ändra på något som jag har gjort och ber inte om förlåtelse för de saker som jag gjort orätt. Jag tar mitt ansvar och konsekvenserna för mitt handlande.
Istället för att prata om mig så prata med mig om någon har något att säga som antingen berör dem eller mig eller båda delar. Det går inte att förändra saker utan vetskap.
söndag 30 augusti 2009
söndag 23 augusti 2009
söndag 2 augusti 2009
idioti
Ibland blir jag oerhört ledsen, besviken och rädd för samhället vi lever idag.
Inatt åker jag till jobbet som vanligt, dock stod inte min postbil inne. Det fanns inga reservbilar eller extra nycklar till någon av de andra heller som ska finns tillgängliga. Det jag hade att välja på var att åka hem och sova till klockan 7, ta en av de andra killarnas bil när de kommer tillbaka eller strunta i det helt. Jag väljer att denna gång vill jag helt enkelt inte anstränga mig. Hänt har det nämligen gjort förut. Jag fick givetvis dubbellön för den dagen men idag var jag faktiskt inte intresserad.
Så medan jag satt och väntade på att få meddela detta till en av mina kollegor kommer det fram tre killar som givetvis har druckit lite för mycket.
Att folk kommer fram och pratar händer ofta när man jobbar natt och det brukar aldrig vara några problem men inatt satt jag helt ensam och var uppenbarligen lockande för dem.
De ville bjuda hem mig till sig på lite "skojigheter" jag sa bestämt nej men de ville inte ge sig. De blev närgångna och kunde inte hålla händerna i styr. Först då begrep jag att detta kunde gå illa om ingenting gjordes. Därför försökte jag bestämt förklara att jag var på väg hem och inte var intresserad. Detta sågs väl på något vis som en provokation eftersom de nu började dra i mig istället. Rädsla men framför allt ilska for igenom mig och jag ryckte mig loss och skällde ut dem ordentligt. Kanske inte så smart men de var så fulla att de antagligen själva inte visste vad de gjorde. Det hjälpte tydligen för sen gick de och strax efter kom min kollega så att jag kunde berätta läget och åka hem till min trygga säng.
Mamma var vaken och jag kunde få ur mig lite grann till henne men det är först nu som jag begriper att det kunde gått riktigt dåligt om situationen varit bara lite annorlunda. Om jag varit svagare, om de varit nykrare eller mer bestämda.
Jag blir så förbannad över att jag nu måste må dåligt över en händelse som aldrig ska behöva inträffa.
Varför kan man inte känna sig trygg i Sverige? Jag har varit inlindad i någon falsk trygghet sen Japan där riskerna för något liknande är obefintligt små. Jag går oftast inte ut själv i här men när jag jobbar natt har jag inget val.
Jag lyckades somna till slut men jag har sovit oroligt och känner mig fortfarande uppjagad och äcklad över det inträffade. Kommer de att minnas något idag när de vaknar? Kommer de att känna ånger över att de inte fick mig i säng eller över att de faktiskt försökte tvinga sig på en tjej?
Jag kan ju inte göra något annat nu än att försöka glömma det här och åka till jobbet igen nästa vecka och hoppas att min bil står där den ska stå så att jag kan göra mitt jobb.
Inatt åker jag till jobbet som vanligt, dock stod inte min postbil inne. Det fanns inga reservbilar eller extra nycklar till någon av de andra heller som ska finns tillgängliga. Det jag hade att välja på var att åka hem och sova till klockan 7, ta en av de andra killarnas bil när de kommer tillbaka eller strunta i det helt. Jag väljer att denna gång vill jag helt enkelt inte anstränga mig. Hänt har det nämligen gjort förut. Jag fick givetvis dubbellön för den dagen men idag var jag faktiskt inte intresserad.
Så medan jag satt och väntade på att få meddela detta till en av mina kollegor kommer det fram tre killar som givetvis har druckit lite för mycket.
Att folk kommer fram och pratar händer ofta när man jobbar natt och det brukar aldrig vara några problem men inatt satt jag helt ensam och var uppenbarligen lockande för dem.
De ville bjuda hem mig till sig på lite "skojigheter" jag sa bestämt nej men de ville inte ge sig. De blev närgångna och kunde inte hålla händerna i styr. Först då begrep jag att detta kunde gå illa om ingenting gjordes. Därför försökte jag bestämt förklara att jag var på väg hem och inte var intresserad. Detta sågs väl på något vis som en provokation eftersom de nu började dra i mig istället. Rädsla men framför allt ilska for igenom mig och jag ryckte mig loss och skällde ut dem ordentligt. Kanske inte så smart men de var så fulla att de antagligen själva inte visste vad de gjorde. Det hjälpte tydligen för sen gick de och strax efter kom min kollega så att jag kunde berätta läget och åka hem till min trygga säng.
Mamma var vaken och jag kunde få ur mig lite grann till henne men det är först nu som jag begriper att det kunde gått riktigt dåligt om situationen varit bara lite annorlunda. Om jag varit svagare, om de varit nykrare eller mer bestämda.
Jag blir så förbannad över att jag nu måste må dåligt över en händelse som aldrig ska behöva inträffa.
Varför kan man inte känna sig trygg i Sverige? Jag har varit inlindad i någon falsk trygghet sen Japan där riskerna för något liknande är obefintligt små. Jag går oftast inte ut själv i här men när jag jobbar natt har jag inget val.
Jag lyckades somna till slut men jag har sovit oroligt och känner mig fortfarande uppjagad och äcklad över det inträffade. Kommer de att minnas något idag när de vaknar? Kommer de att känna ånger över att de inte fick mig i säng eller över att de faktiskt försökte tvinga sig på en tjej?
Jag kan ju inte göra något annat nu än att försöka glömma det här och åka till jobbet igen nästa vecka och hoppas att min bil står där den ska stå så att jag kan göra mitt jobb.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)